På insidan av skåpdörrarna i gymets omklädningsrum är olika kloka ord uppsatta. Min favorit är "att vilja är att kunna". Jag har under långa perioder överätit och suttit stadigt i soffan för motivationen har helt lyst med sin frånvaro, jag har inte kallat till familjeråd och deklarerat att "nu är det dags" eftersom jag vetat med mig att inte mycket skulle komma att ändras.

Men så leder olika händelser fram till ett beslut. Händelserna och upplevelserna sins emellan kan vara små och oansenliga, men tillsammans bygger de upp ett beslut. För mig var det följande:

• Jag träffar en kollega som jag inte sett på ett år och även om jag ser att det är hon, har jag svårt att tro mina ögon; hon hade blivit av med en stor övervikt och nu strålade hon!
• Någon fäller följande kommentar om en gemensam kollega: "Vad är det med Karin egentligen? Hon blir tjockare och tjockare, nu skjuter ju buken ut längre än bysten!". Jag tittar ner på mig själv och inser att även jag snart är där.
• Jag är på en weekend-resa med några av mina äldsta vänner. Jag har en helt ny jacka på mig och jag inser att i denna jacka ser jag ut som Grodan Boll. Hela weekenden är jag plågsamt medveten om min kroppsform.
• Påsken 2010; vågen visar på 94 kg. På en blogg läggs en uppmaning om att delta i en egen utmaning, "utmana dig själv på vad du vill". Jag hoppar med, jag utmanar mig själv att röra mig 30-60 min 1-3 ggr/vecka. Sakta, sakta börjar jag att arbeta mig framåt, uppåt och viktmässigt nedåt därifrån.

Vill man, så kan man. Utan viljan-går det då?