Återigen: rädd för framgång?
Jag har upptäckt ett beteende hos mig själv som jag inte blir riktigt klok på. Eller, egentligen kan jag ana vad det bottnar i men jag förstår inte riktigt varför ändå.
Jag iakttog detta i höstas när jag märkte att jag av någon anledning inte vågade/ville pusha mig själv på löpbandet. Jag sprang på en hastighet som var relativ snabb för mig, men trots att jag hade kunnat springa längre, så sänkte jag hastigheten. Det var som att jag inte förmådde gå till nästa nivå på något vis.
I lördags morse vägde jag in på 70-talet, för första gången på många år. I måndags morse konstaterade jag att jag minskat rejält när jag mätte mig.
-Och vad gör jag då? När jag får resultat som borde sporra och pusha mig?
Jo. Jag äter pizza till middag en kväll, pizza som jag egentligen inte alls vill ha. Jag ger mig inte ut på mina 15-minuters lunchpromenader även om jobbet gott och väl ger utrymme för det. Jag planerar inte in veckans träningar som jag gör annars och då blir det hipp som happ.
Av någon anledning börjar jag motverka mig själv! Som om jag var rädd för fortsatta framgångar!
Är det en inneboende rädsla för att nya krav ställs på mig från annat håll? Jag kräver en hel del av mig själv och rädsla för misslyckande är väl inget som direkt beskriver mig, men kanske är mitt val av "projekt" sådana där jag vet med mig att jag bara kan lyckas? Vikt och träning har varit svårkontrollerade delar i hela mitt liv, är det därför jag undermedvetet vill förstöra för mig själv?
Klarar jag av att gå ner i vikt/springa fort - ja, då ska jag väl klara av xxxxx också!
Ja. Jag har nu kunnat identifiera detta i mig själv och kan förhoppningsvis motverka mitt eget motverkande. Men man är bra knepig som människa-det gäller att se vad man själv håller på med.
Vilken analys!!
Låter som om det är den lille onde på axeln som sitter och skriker... du ä rinte väääärd att vara så bra!
Bekämpa den nu när du ser den!!!
Upp till kamp!
:-)
God morgon! Jag har tagit mig friheten att länka till din blogg från min, tyckte det var på tiden eftersom jag följt dig väldigt länge nu. Tycker om dina insiktsfulla inlägg, ger utrymme för eftertanke och självrannsakan. Vet inte om jag gratulerat dig till 70tals framgången men annars STORT grattis, längtar dit själv så mycket.
Har funderat i samma bana....
Nu ska i tillåta oss lyckas!
Du har lämnat "skräckbilden" bakom dig, och känner dig egentligen rätt nöjd nu. I stället måste du fokusera mot "målet", vilket mål du nu än har. Viktminskning är mycket svårare när man kommit en bit för man hamnar lätt i "nöjdhetsfällan". Men du är kanske nöjd?
mvh//pernilla be
Precis samma problem har jag. Så fort man kommer en bit på den väg man vill, lägger man krokben för sig själv. Stannar innan ett möjligt misslyckande uppstår. Men vi får se till att misslyckande bygger upp oss och gör oss starkare!
Tror att "stopp"tankarna även kan härstamma från vår kära jantelag som gör att vi inte får vara bra eller bättre än andra.
Men vi duger i vilken form vi än är i och det ska vi aldrig glömma! Men kämpa på! Du har stöd från många olika håll. Glöm bara inte bort stödet du har från dig själv! Du fixar det!
Lycka till! /Njett
Trevlig blogg förresten. :)
Jag är precis likadan. Jag förstör för mig själv, ibland i rent trots. Häromveckan fick jag en kommentar om att man måste hålla sig ifrån godis om man ska gå ner i vikt. Då gick jag och köpte godis för att "bevisa" att man kan äta godis och ändå gå ner i vikt. Smart? Knappast.
Grattis till 70-talet!
Jag känner igen beteendet! Bra att verkligen jobba själsligen med sig själv paralellt med den fysiska biten. Det är nog bara då man kan uppnå ett verkligt välbefinnande på djupet och nå en varaktig förändring. Ha det så bra!