Kanske är det tillfälligt, kanske är det inte, men det känns som att jag håller på att kliva ur en initiativlöshet, en slö och slapp kostym. Att jag gjort mig av med nästan 15 kg bidrar men det jag tänker på är en mer mental inställning.

Många har förundrats över den energi och den drivkraft jag har, eller som de tror sig se att jag har. Dessa personer har inte sett de ändlösa timmar jag suttit i soffan, slött tittandes på TV, bloggandes, surfandes, ganska passiv. Passiv för att vara jag. Själv har jag sett detta soffsittande som något naturligt efter jobb, långa arbetsresor och det halvhjärtade arbete i hus och hem jag levererat. Och kanske också min träning och så kanske min ålder...

Men jag har plötsligt märkt att jag inte vill sitta i soffan, jag trivs inte där längre!

Jag vill baka! Jag vill återskapa den stora pelargonsamling jag en gång hade (tantvarning eller ej!), jag vill göra något med vår stora trädgård som inte varit något annat än en bedrövelse i flera års tid. Jag vill bjuda på fest!

Kanske har jag låtit eller valt att min fat-suit fått vara en ursäkt eller ett hinder för saker och ting? Kanske har min fat-suit varit ett hinder för jag har inte orkat hukandes förflytta mig mellan blomsterrabatterna? Kanske har den bara suttit till största delen i mitt huvud?

Jag vill inte leva så! Jag är inte en slapp soffpotatis även om jag varit det alldeles för länge, det är ju....deprimerande, en sorglig tillvaro.

-Jag ska ha ett solrosfält i trädgården i sommar! Jag ska bjuda på fester! Jag vill ha kul, må bra och dela med mig till alla, min familj och mina vänner!