En oväntad upplevelse på gymmet

Jag var till gymmet igår och hade en riktigt lyckad session. Det jag nu vill berätta/avslöja känns nästan litet fånigt och pinsamt men jag gör det ändå. Kanske finns det någon annan som har upplevt något liknande.

Crosstrainerpasset var på 30 minuter, de brukar inte vara längre på detta gym. Man jobbar med olika intervaller och instruktörerna brukar oftast beskriva dem som backar, två stycken är riktiga mördarbackar och de hojtar och peppar för att få en att "ta sig över". Inget konstigt i det. Men igår så la jag verkligen manken till, det var ett riktigt "nu jävlar ska jag göra det, jag kan"!

Så kom den sista intervallen, den sista mördarbacken. Instruktören hojtade och människorna runt omkring mig jobbade som fan och själv började ana lätt blodsmak i munnen. Jag tänkte att jag måste få fram en mental bild fort som den för att få mig upp och över denna fantasibacke.

Då dök en bild upp.

Maken och jag sprang Matterhornlauf i Zermatt för hundra år sedan. Loppet var 12 km och det i sig var väl ingen stor historia men nivåskillnaden från start till mål var 1000 m! Något som jag inte direkt hade förberett mig på utan trott att jag skulle klara med min goda kondition. Banan gick upp, upp, upp... Om inte maken tidigt beslutat sig för att skippa loppets resultat för egen del och istället hjälpa mig att slutföra det...Ja, då hade man nog fått plocka ner mig med helikopter. Jag klarade loppet men det var inte vackert kan jag säga. Och efteråt...Ja, ni kan nog föreställa er hur stolt och nöjd jag var! Jag var hög! Kände att om jag klarade att slutföra detta, då klarar jag vad som helst!

Så där under crosstrainermördarbacken minns jag detta! Jag minns stigen, stenfälten och de höga bergväggarna omkring oss. Hur jag svär och gråter och sätter den ena foten framför den andra och stigen aldrig planar ut utan fortsätter bara upp - och plötsligt fylls mina ögon av tårar! Det bara bränner bakom ögonlocken!

-Herregud! Ska jag börja gråta här? Och varför, jag som nästan aldrig gråter!?! hinner jag tänka innan jag tvingar mig att svälja undan det och tar mig upp och över "backen".

Passet var slut nästan direkt där och jag kände mig känslomässigt rejält skakad. Jag är inte en lättrörd person, jag hanterar det mesta med ett skratt eller ilska, även om jag ibland blir tagen på sängkanten.

Jag tror egentligen inte att det var nostalgin i sig, ett härligt minne, utan snarare känslan av att jag har gjort det även om det var för länge sedan och nu, nu jobbar jag med att få min kropp att bli stark igen!

Litet fånig kände jag mig efteråt, men samtidigt som att någon slags insikt hade landat.



På den plana bygatan gick det an att vara kaxig!




När det plötsligt stod en fotograf i vår väg så reagerade jag som jag brukar inför en kamera.
Vad jag pysslat med sekunderna innan var en annan sak...




Eftersom jag inte hittade en buske att spy i, så lät jag bli.
Ett par minuter senare steg endorfinerna i mig.
Postat av: Snigel

Nu tror jag inte att jag hänger med dig, men var fanns det fåniga och pinsamma i denna historia? Jag finner den stark och ett bevis på att man kan mer än man tror. Du och din kropp kom ihåg vad ni en gång presterat! STARKT!!!



2011-01-15, 12:47:29 - URL: http://snigeltakt.wordpress.com
Postat av: Pernilla Be

Vilket härligt minne, och vad det hjälpte dig att klara av mördarbacken på crossen. Mer sånt!



Inom Xtravaganza jobbar man mycket med den mentala biten och avslappning. Vi har fått en cd med olika övningar. Första övningen var att hitta "en plats" där man känner total lugn och ro, en plats man kan återvända till när man behöver varva ner.



Tidigare har jag tänkt på sandstränder, palmer och en hängmatta, men det funkade inte bra eftersom jag aldrig upplevt den miljön i verkligheten.



Då kom jag plötsligt ihåg ett barndomsminne hemma hos mina morföräldrar. De hade en hammock i trädgården och där låg ofta låg och softade. Jag minns ljuset, ljuden, dofterna och lugnet som om det vore igår nu när jag "hittat" minnet i min hjärna.



Så den platsen funkar kanon för mig som avslappning nu när jag ligger i min säng och ska koppla av :-)



mvh//pernilla be

2011-01-15, 16:50:41 - URL: http://pernillasviktresa.wordpress.com/
Postat av: Therese

Visst är det skönt att man kan hitta styrkan i sig själv, man klarar så mycket mer än vad man tror. Bra jobbat som klarade både loppet och mördarbacken på crosstrainern.

2011-01-15, 23:15:13 - URL: http://minendie.wordpress.com
Postat av: Coyntha

Vilka fina minne!!! Härliga bilder!!



Kommer du att springa något lopp i år?



Kram och tack för din kommentar!

2011-01-16, 09:16:03 - URL: http://coyntha.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: