För ett antal år sedan hade jag en vän som jag trivdes mycket bra med. Hon gick från att vara en bekant till vän i samband med att jag var mycket sjuk då hon verkligen ställde upp på ett helt oväntat vis. Jag tyckte att vår vänskap var stabil och fungerade bra, tills jag sakta började fråga mig om det inte var en enkelriktad relation. Jag hade kommit att vara den som "drog" vänskapen. Till slut slutade jag att dra och fick ganska snart bekräftat vad jag misstänkte. Det tog nog ett tag innan hon förstod att jag inte längre var den aktiva, hon gjorde några halvhjärtade försök att återetablera det hela, men jag var inte intresserad.

Jag har några andra relationer som också haft liknande utveckling. När tid, avstånd och de val de inbladade gjort, eller valt att inte göra, resulterat i att jag slutat dra, så har inte relationen upphört, men har blivit till en icke-relation. Något som finns men inte direkt lever.

Jag fick igår en till synes oskyldig fråga, en fråga som betydde mycket mer än orden som skrevs. Detta har fått mig att återigen i tankarna gå igenom det som varit och det som inte är. Självklart finns lika många versioner av tolkningen som inblandade men för mig måste nog min egen tolkning få ha ett visst företräde. Jag har som sagt funderat, pratat med maken och funderat litet till. Jag är inte glad över hur det är men jag gör ett val. Ett val där jag prioriterar det som är mig närmast.

Kanske var detta en massa svammel, men slutklämmen är att jag har inte tagit till mat, godis eller något annat att stoppa i munnen under mitt funderande. Inget känsloätande, något som jag mycket väl skulle kunna ha gjort.