Samtidigt som jag nog är en av de socialaste människor jag känner så är jag nog den mest asociala person också. Jag älskar att vara omkring människor, i möten, på fester, att träffas, samtidigt som jag inte har något behov av det. I jobbsammanhang har jag gjort en del helkonstiga saker för att slippa ifrån mitt sällskap när jag känt att jag inte står ut en sekund till. Saker som en vuxen, fullt funtad person inte gör. En längre tid har jag hoppat över fikapauserna på jobbet, jag orkar inte med att lyssna på andra. Inte så att jag inte gillar dessa personer egentligen, men alla som tycker att just det de har att berätta borde intressera resten av världen mäktar jag inte med. Jag jobbar ju med väldigt ambitiösa personer som gärna tar plats, något som jag uppskattar men ändå inte orkar med hela tiden.

 

Ibland tänker jag att jag borde nog bara åka bort någonstans, helt ensam. Sätta mig på en sten och bara vara tyst. Inga krav, inga förväntningar, bara jag och det som försiggår i mitt huvud.