Jag satt på altanen och läste när jag insåg att det ihärdiga surrandet kom från någon i nöd. En grönskimrande skalbagge hade kört fast mot en av glasrutorna och kunde inte annat än surra ilsket. Jag räddade honom och hade en spännande stund av att bara iaktta det vackra skalet och sedan roas av skuggan av hans spröt på bilden ovan.

 

Pernillas kaninpromenad i all ära, men jag tror jag föredrar skalbaggar.