Jag hade (och här skulle maken säga "vad var det jag sa...?") förhoppningar om att de två semesterdagarna före arbetsmötet skulle kunna var tid för litet kontemplation, eftertanke, funderingar och långa promenader. Min syster hade funderingar när jag planerade dessa dagar att följa med, men det gick inte. Då tänkte jag att det blir två lugna dagar på en-man-hand.

Men så...

Min kollega som också deltar vid arbetsmötet fick avbokning på ett annat engagemang, så glad ihågen meddelade han att även han kunde ta två semesterdagar före!

Ja. Ni förstår?

-Vad säger man?

Så visst har det varit två turistdagar och vi har sett en hel del, men vi har för f-n pratat jobb, jobb, jobb! Och inte bara pratat jobb, jag har enormt stort behov av att få vara ifred, med undantag för familj och närmsta vänner, så har det inte alls blivit. Och den här kollegan är kollega och ett antal år äldre med litet annat perspektiv och stuk och attityd.

Så allt mitt navelskådande har gått om intet! Jag skulle ju sitta som mannen på bilden och skåda över Atlanten och tänka! Tänka på vad jag vill och hur jag vill!

Kanske struntar jag i att ta ut två semesterdagar när allt kommer omkring, för semester har det inte varit. Eller får jag bara skylla mig själv?

Suck.