Hotellnatt, inte hemma, ute var det mörkt och kallt. Och jag bara kände att jag ville vara hemma, jag vill inte sitta ensam på ännu ett hotellrum och vänta på att få göra en kort insats som idag och sedan åka hem igen. Tåg och ett till tåg och sedan buss och slutligen släpa väskan en kilometer på oskottade trottoarer. Nu ska jag göra mig klar och gå ner till frukost, jag har småjobbat i ett par timmar redan. Ja, ja, ibland är man mer eller mindre på. Jag tror att det jag påverkas av just nu är att äldsta sonen reser nästa vecka för att göra vårterminen i Boston. Han ska till ett utmärkt ställe, vi har goda vänner som kommer att "hålla ett öga" på honom (inte så att det behövs men ändå) men ändå så gruvar sig mammahjärtat.

 

Livet.