Att hålla kvar motivationen
Jag har hittills aldrig gjort en, men nu är det dags.
Jag ska skapa en visionboard.
Ett collage med bilder som symboliserar mina mål, drömmar och visioner. Bilder urklippta ur tidningar eller utskrivna från nätet, bara jag själv vet vad de står för så räcker det långt. Jag kan tänka mig att en visionboard är ett bra verktyg att använda sig av och som ständigt kan påminna en om vad det är man föresatt sig att göra. Något att titta på och låta påverka ens tankar så att handlingarna resulterar i det man strävar efter.
Jag vet att Pernilla skapade en i vintras, kanske har den hjälpt henne till den fantastiska utveckling som hon fått som löpare?
Min kompis gör en minivariant i en plastficka på omslaget till sin kalender och åtminstone förra året uppnådde hon samtliga sina mål.
-Har du använt dig av visionboards?
2011-08-03 @ 10:59:00
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (4)
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (4)
Hälsan tiger still?
Kanske det, men i viktbloggar är nog sanningen den motsatta.
Jag har precis läst Pernillas suveräna inlägg om viktbloggar som tystnar och konstaterade att detta gäller mig. Som något slags skenmanöver har jag skrivit dagliga inlägg som i princip inte handlat om sanningen alls. Ja, jag har inte ljugit, men jag har inte heller vidareutvecklat mina tankar kring varför jag ligger där halvvägs ner i diket utan riktig motivation att kravla mig ur.
Jag har gått igenom mitt livs första och sannolikt sista headhunting-process för en tjänst som jag nu fått. En tjänst som kommer göra mig mer offentlig i mitt sammanhang än jag redan är (som inte är så våldsamt märkvärdig föreställer jag mig). Jag kommer att ställas inför nya utmaningar som kanske blir lätta att tackla eller svåra, det vet jag inte idag. Jag ska föra fram en politik som jag inte formulerar själv. Jag får en sådan lön att bara den säger att här finns förväntningar på leverans.
Bara detta hade ju kunnat vara nog. Men så har jag ju varit tvungen att smussla och hemlighålla rekryteringsprocessen. Jag har inte tagit ut något i förskott, för det kan man ju inte. Det hela hade kunnat gå i stöpet. Så det har varit mentalt stressiga två månader och nu har jag uppsägningen att slutföra. Jag har förvarnat mina närmaste kollegor och chef, chefen har försökt sig på en operation övertalning, men det lönar sig sällan skulle jag tro. När man väl beslutat sig för att lämna en arbetsgivare så har man ju sina skäl ganska klara för sig.
Så jag har varit stressad. Haft fullt upp i huvudet. Och hemfallit åt den enklaste och mest naturliga (?) metod för stresshantering; soffsittning och överätning. Det är ju inte att jag inte vet att jag säkert hanterat stressen bättre om jag gjort det motsatta, dvs ätit vettig och tränat. Det blir ju den där onda spiralen ni vet. Och litet skrämmande.
Men.
Jag har inte tappat tråden. Jag har haft koll på vikten. Jag har rört på mig två-tre gånger per vecka så skadan hade kunnat bli bra mycket större. Men precis som för ett år sedan då jag äntligen insåg kopplingen mellan stress och inte tillräcklig sömn och min övervikt, så är det där jag behöver börja först. Få stopp på den mentala stressen, få ett avslut på gamla jobbet och våga glädjas åt det nya och så sova minst 7.5 timme/natt igen. Jag har tänkt att jag tar itu med detta på semestern, men den är ju 1.5 månad bort. Jag behöver bryta mönstret nu.
Nu.
Och så är det här inte hela sanningen heller...
När jag läst bloggar där allt verkar fungera, bland annat Pernillas blogg (vilket jag gjort dagligen och sett att hon fortsätter jobba lika målmedvetet, kliver upp ur dikena efter enstaka besök och köper nya träningskläder i storlek 42...), då har jag fått svårt att få ur mig:
Hallå...Det går inte så bra för mig.... Jag vill ju vara lika duktig som du...
Dumt att tänka så, men så har jag tänkt. Klart att jag gläds åt Pernillas suveräna resultat, hon är beundransvärd för hon har jobbat så hårt med vikt, träning och mat, men det är svårt att inte jämföra sig. Att inte föra något slags egen tävling. Man vill ju höra att man är duktig och det får man inte när man kravlar omkring i diket. Och kravlar man länge nog och bara beklagar sig, då är det ingen som vill lyssna på en.
Nu får det vara slut på detta.
-Ur diket!
Jag har precis läst Pernillas suveräna inlägg om viktbloggar som tystnar och konstaterade att detta gäller mig. Som något slags skenmanöver har jag skrivit dagliga inlägg som i princip inte handlat om sanningen alls. Ja, jag har inte ljugit, men jag har inte heller vidareutvecklat mina tankar kring varför jag ligger där halvvägs ner i diket utan riktig motivation att kravla mig ur.
Jag har gått igenom mitt livs första och sannolikt sista headhunting-process för en tjänst som jag nu fått. En tjänst som kommer göra mig mer offentlig i mitt sammanhang än jag redan är (som inte är så våldsamt märkvärdig föreställer jag mig). Jag kommer att ställas inför nya utmaningar som kanske blir lätta att tackla eller svåra, det vet jag inte idag. Jag ska föra fram en politik som jag inte formulerar själv. Jag får en sådan lön att bara den säger att här finns förväntningar på leverans.
Bara detta hade ju kunnat vara nog. Men så har jag ju varit tvungen att smussla och hemlighålla rekryteringsprocessen. Jag har inte tagit ut något i förskott, för det kan man ju inte. Det hela hade kunnat gå i stöpet. Så det har varit mentalt stressiga två månader och nu har jag uppsägningen att slutföra. Jag har förvarnat mina närmaste kollegor och chef, chefen har försökt sig på en operation övertalning, men det lönar sig sällan skulle jag tro. När man väl beslutat sig för att lämna en arbetsgivare så har man ju sina skäl ganska klara för sig.
Så jag har varit stressad. Haft fullt upp i huvudet. Och hemfallit åt den enklaste och mest naturliga (?) metod för stresshantering; soffsittning och överätning. Det är ju inte att jag inte vet att jag säkert hanterat stressen bättre om jag gjort det motsatta, dvs ätit vettig och tränat. Det blir ju den där onda spiralen ni vet. Och litet skrämmande.
Men.
Jag har inte tappat tråden. Jag har haft koll på vikten. Jag har rört på mig två-tre gånger per vecka så skadan hade kunnat bli bra mycket större. Men precis som för ett år sedan då jag äntligen insåg kopplingen mellan stress och inte tillräcklig sömn och min övervikt, så är det där jag behöver börja först. Få stopp på den mentala stressen, få ett avslut på gamla jobbet och våga glädjas åt det nya och så sova minst 7.5 timme/natt igen. Jag har tänkt att jag tar itu med detta på semestern, men den är ju 1.5 månad bort. Jag behöver bryta mönstret nu.
Nu.
Och så är det här inte hela sanningen heller...
När jag läst bloggar där allt verkar fungera, bland annat Pernillas blogg (vilket jag gjort dagligen och sett att hon fortsätter jobba lika målmedvetet, kliver upp ur dikena efter enstaka besök och köper nya träningskläder i storlek 42...), då har jag fått svårt att få ur mig:
Hallå...Det går inte så bra för mig.... Jag vill ju vara lika duktig som du...
Dumt att tänka så, men så har jag tänkt. Klart att jag gläds åt Pernillas suveräna resultat, hon är beundransvärd för hon har jobbat så hårt med vikt, träning och mat, men det är svårt att inte jämföra sig. Att inte föra något slags egen tävling. Man vill ju höra att man är duktig och det får man inte när man kravlar omkring i diket. Och kravlar man länge nog och bara beklagar sig, då är det ingen som vill lyssna på en.
Nu får det vara slut på detta.
-Ur diket!
2011-05-12 @ 15:58:16
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (1)
Jag kunde inte låta bli att ställa mig på vågen, bara för att få bekräftat att gårdagens vikt var tillfällig. 79.8 kg var siffrorna den visade idag. Det är väl någonstans där, runt 78-79, som jag har att utgå ifrån.
Jag tog några godisbitar ur ett öppet påskägg igår, jag tog också en liten bit chokladkaka med glass, men det okontrollerade kontrollerade jag.
Det blir diverse pysslande hemmavid idag men jag planerar in 5-km rundan. Kanske efter frukost. När disk- och tvättmaskinerna är startade och före äldsta sonen skjutsas till universitetsstaden.
Det blir nog en bra dag idag. I morgon blir desto pirrigare.
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (1)
Annandag påsk: -1 kg
Jag kunde inte låta bli att ställa mig på vågen, bara för att få bekräftat att gårdagens vikt var tillfällig. 79.8 kg var siffrorna den visade idag. Det är väl någonstans där, runt 78-79, som jag har att utgå ifrån.
Jag tog några godisbitar ur ett öppet påskägg igår, jag tog också en liten bit chokladkaka med glass, men det okontrollerade kontrollerade jag.
Det blir diverse pysslande hemmavid idag men jag planerar in 5-km rundan. Kanske efter frukost. När disk- och tvättmaskinerna är startade och före äldsta sonen skjutsas till universitetsstaden.
Det blir nog en bra dag idag. I morgon blir desto pirrigare.
2011-04-25 @ 09:31:42
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (2)
De senaste veckornas okontrollerade ätande och skippade träning lämnar jag nu bakom mig. Visst skulle jag kunna analysera och försöka förstå, men jag väljer att se det som gjort. Nu är det nya tag som gäller.
Jag vägde in på 80.8 kg i morse, en viktökning som jag är övertygad om är tillfällig. Sista februari visade vågen på 77.2 kg och där någonstans slutade jag fokusera och anstränga mig. Nu är det nya tag som gäller.
Nya långsiktiga mål är följande:
Träning, i en eller annan form, minst 3 ggr/vecka, helst 5 ggr/vecka.
Med regelbunden träning håller jag både aptit/kolhydratbegär under kontroll, liksom stresspåverkan. Detta i sin tur kommer att ge viktminskning, en viktminskning som jag inte har någon siffra på, men normalvikt är slutmål.
Morgonen idag började jag med frukost på Paulúns Superflingor och sedan 10 km stavpromenad, tid 1 hrs 43 min, 553 förbrända kalorier.
Permalink Nytt avstamp Kommentarer (2)
Påskdagen 2011- Nytt avstamp
De senaste veckornas okontrollerade ätande och skippade träning lämnar jag nu bakom mig. Visst skulle jag kunna analysera och försöka förstå, men jag väljer att se det som gjort. Nu är det nya tag som gäller.
Jag vägde in på 80.8 kg i morse, en viktökning som jag är övertygad om är tillfällig. Sista februari visade vågen på 77.2 kg och där någonstans slutade jag fokusera och anstränga mig. Nu är det nya tag som gäller.
Nya långsiktiga mål är följande:
Träning, i en eller annan form, minst 3 ggr/vecka, helst 5 ggr/vecka.
Med regelbunden träning håller jag både aptit/kolhydratbegär under kontroll, liksom stresspåverkan. Detta i sin tur kommer att ge viktminskning, en viktminskning som jag inte har någon siffra på, men normalvikt är slutmål.
Morgonen idag började jag med frukost på Paulúns Superflingor och sedan 10 km stavpromenad, tid 1 hrs 43 min, 553 förbrända kalorier.