Nästan en månad sedan jag bloggade. Det har varit veckor fyllda med stress så till den milda grad. Tack och lov har jag varvat med helger där jag umgåtts med vänner och familj, men där en del av dessa möten ändå inneburit resor.

 

För ca två veckor sedan började jag känna mig allmänt inne i en dimma, lätt huvudvärk som kom och gick, stressad och inte helt närvarande. Då jag ska kolla mitt blodtryck inför kontakt med läkare och ev. korrigering av medicin, har jag lånat en blodtrycksmätare. En mätare som jag inte helt litar på, för den visar så höga värden...

 

Förra måndagen vacknade jag av att hela jag pulserade och mycket riktigt visade blodtrycksmätaren på ett all time high. Min vårdcentral hade inte tid mig mig för "det var så många andra som ringt". Onekligen intressant att man inte får ha behov av primärvård om det finns andra som hunnit före. På uppmaning av mina kollegor gick jag till Cityakutens specialistläkarmottagning och fick ytterligare medicn utskriven. Och en uppmaning om att ta tag i vikten. Inte mycket att säga om det eftersom det är sant, tvärtom. Mina fina kollegor slöt upp efteråt och vi har nu en överenskommelse om att börja träna på samma ställe (vi har behov av det alla), tillsammans när vi kan.

 

Jag har nu tagit den nya medicinen och börjar känna mig som om jag varit sjuk länge. Inte så att trycket är nere (jag hade en arbetsvecka som hette duga där jag reste mellan nordligaste och sydligaste delarna av landet), men dimman har lättat.

 

Vi är hundvakter i 1.5 vecka och bara det gör att soffan inte är en lika kraftig magnet. Och vaddå magnet... Det faktum att jag kan gå omkring som en bomb avseende stroke och framförallt hjärtinfarkt borde vara nog för att jag inte skulle våga parkera röven i soffan över huvudtaget.

 

Reality has caught up.