I Lissabon träffade jag den person som mest inspirerade mig till att ta tag i min egen vikt och hälsa. En yrkeskollega från ett grannland som från det ena årliga mötet till det andra blev som en ny människa.

-Det var min 50-årspresent till mig själv, berättade hon då, för två år sedan då jag gratulerade henne till det fantastiska resultatet.

Nu i Lissabon kom vi att titta på bilder från ett möte vi var till i New Delhi 2008 och jag var tvungen att fråga om fotona på henne verkligen föreställde henne. Jag mindes inte längre att hon varit sååå stor. Hon berättade att hon hade gått ner 35 kg inför sin 50-årsdag. Men så konstaterade hon:

-Man får inte slappna av. Jag har nu varit på resor, jag har haft semester och jag har haft det mysigt och gott. Och jag har börjat gå upp i vikt igen! Tack och lov ska jag vara ledig i påsk och gå på långa fjällvandringar.

Jag tror det är just det, "man får inte slappna av". Hur etablerad och manifest man än tror att ens nya vikt är, även om det gått ett par år, så finns risken där att det börjar krypa uppåt.

Man får vara på sin vakt. Hela tiden.