Vad är väl en bal på slottet?

Jag blev förvånad när jag väl fattade att personen jag såg på TV var någon jag träffat på en privat middagsbjudning. Och förundrad över att barnet som personen och sambon fick i våras tillkommit via embryoadoption. Inte lagligt i Sverige som jag förstod det, men däremot i Ryssland.

Ja, det blev fikabröd men jag är tacksam mot mig själv att jag valde minsta möjliga!

Vid ett möte idag kände jag "hur ska jag någonsin kunna få kläm på allt detta", jag är tacksam att en kollega sagt att jag befinner mig i "inkubationsåret".

Jag är trött och trött så här dags är inte bra, i alla fall inte när glass åker fram...Jag får väl vara glad att jag inte tog mer än jag gjorde. Inget att vara stolt över, men...

Det är idag Halloween ska firas, på riktigt.

Själv bytte jag bort den orangea skjortan när jag klädde mig, i morgonmörkret kunde jag inte riktigt avgöra hur jag såg ut. Annars älskar jag orangeat.

Hoppas alla får en riktigt bra dag idag!

Härmed bestämmer jag mig för att inte dricka något rödvin under veckan som kommer (triggar bara en massa sug) och jag ska inte äta godis, choklad eller kakor. Det enda som är OK under veckan är den fika jag kommer att gå på med min härliga vän J imorgon, men inget säger att det blir kaffebröd jag tar.

Så. Nu har jag sagt det, nu ska det bli så.

Tack för den extra timmen - jag har hunnit med allehanda surdegar! Som att rensa avlopp till exempel.

Tack för att jag har karaktär för stunden att avstå att äta av de nybakade chokladmuffinsen.

Tack för att ögonlockssvullnaden efter att ha använt dotterns eyeliner la sig ganska snabbt. Eller litet synd är det, ja, att jag inte kan använda ögonsmink för det är bra snyggt.

Återigen vaknade jag tidigare än jag tänkt och lyckades inte somna om. Alla möjliga tankar pockade på uppmärksamhet och så kände jag mig rejält svullen och mossig och med huvudvärk. En av tankarna som for igenom mitt huvud var att jag nog ska ta och göra november till en vit månad, jag dricker inte mycket men med allt som pågår på jobbet blir det vin alldeles för ofta. Och litet och ofta är inte OK i min bok.

När jag sedan steg upp fick mossighet, seghet och huvudvärk sina förklaringar; jag använde dotterns eyeliner igår kväll när vi gick ut, mycket väl medveten om att det sannolikt inte skulle vara bra. Jag reagerar nämligen på det mesta i ögonsminkväg och mycket riktigt har jag nu ögonlock som man skulle kunna skrämma små barn med. Huvudvärken i sin tur beror på mens insåg jag, jag har ju (med ålderns "rätt") fått treveckorscykler och nu är det dags igen. Antagligen delförklarar det också det fruktansvärda sug jag fick igår kväll då jag tryckte i mig den sista holländska sirapskakan och de två sista chokladstängerna från en Merci-ask.

Håhåjajaaa... Jag tror jag behöver ta hand om mig själv litet bättre.

Nog är det litet Mortitia-varning över denna klänning, men det må vara hänt, priset, 299 kr, är mer än överkomligt. En smågalen klänning till decembers kommande middagar och fester känns bra!

Nu gäller det bara att få tag på den, den är slutsåld i min storlek på Kappahls nya webbshop.

Dottern skriver Högskoleprovet idag och efter att ha kört henne dit och ätit frukost har jag hanterat högar. Det har vuxit till sig på varenda ledig yta i ett par veckors tid för min del och åtta veckors tid för maken. Han får hantera sitt eget, jag har mer än nog med reklamen, räkningarna, rabattkupongerna och resten.

Äldsta sonens band spelar i vår stad i kväll och vi ska dit och lyssna. Även om musiken är vild och galen så brukar publiken inte vara så våldsamt stor.

Dusch nu och sedan ett tur in till staden, Dottern har lunchpaus i skrivandet och föräldraskapet servar i vanlig ordning.

Idag är jag glad, tacksam och nöjd med:

Att det är fredag, fredag efter en bra arbetsvecka.

Att Dotter och jag hade en mysig shoppingtripp in till staden (och nu köpte jag den rutiga kjolen och långkoftan som jag spanade in förra helgen, koftan i en storlek mindre).

Nöjd med alla ljus som jag har tänt runt huset- då blir fredagskänslan extra stark (en fördel med den mörka årstiden är alla de ljus man har anledning att tända).

 

Gårdagens konferens var bra, jag fick med mig det jag förväntade mig, det vill säga en helhetsförståelse för ämnet. Och en insikt om att jag redan har en förståelse, man har bara svängt sig till med ett nytt uttryck för det hela.

 

Det var bra upplägg med mat och dryck under dagen, men trots att en kvinna bakom mig i kaffekön sa till sitt sällskap "Jag ska då inte ha någon, jag tar frukt" när hon stod vid muffinsfatet, så tog jag en. Varför jag inte gjorde som kvinnan bakom mig funderade jag på när jag ätit upp muffinsen. Som inte alls var värd kalorierna.

 

Under den sena eftermiddagen kom jag på mig själv att sitta och smålängta till bubblet som skulle serveras till minglet efter konferensen. Inte bara till mitt glas bubbel utan även till kollegans bubbel som jag fått biljetten till (han gick tidigare). När jag kom på mig själv med dessa tankar bestämde jag mig för att skippa minglet, sitta och längta efter alkohol är då inget bra tecken. Visst kunde jag väl ha längtat efter känslan av att hålla ett högt glas med något (mer eller mindre) gott att dricka, men jag är inte helt övertygad om att det var det som jag ville åt.

 

Så, vad gör jag då?

 

Jo, på vägen ut, genom lokalen där minglet skulle gå av stapeln, växlar jag några ord med en konferensvärdinna. Hon frågar om jag inte ska stanna på minglet och jag svarar:

 

-Tyvärr har jag tågtid att passa, men jag kan ta några chokladbitar.

 

Herregud!!! Varför??? Varför skulle jag ta några chokladbitar på väg ut??? Jag måste vara totalt hjärndöd ibland. Nu blev det inte värre än två små Fazerbitar med Marianne-kross, men ändå. Jag har märkt detta beteende förut, jag har så svårt att tacka nej när någon erbjuder mig något, jag känner mig otacksam. Att jag känner mig så när barnen eller maken erbjuder mig något är väl en sak, men en vilt främmande konferensvärdinna som jag aldrig mer kommer att se igen?

 

Ja, jag har en del att jobba med som det verkar.

Jag ska tillbringa dagen på Münchenbryggeriet. På konferens. Det blir nog inte minsta tillstymmelse till öl skulle jag tro. En-dagarskonferenser brukar ha bra matupplägg, fräscht, nyttigt osv men hit har jag aldrig varit tidigare, så vi får se.

Det lär regna hela dagen, inget vidare, men inte mycket att göra åt det. Jag har att gå en kortare sträcka från Slussen och funderar på vilka skor jag ska utsätta för vätan.

Riktigt trevligt AW har vi haft i kväll och ännu trevligare blev den av att mitt lag vann musikquizen. Långt ifrån min förtjänst, men det är då rakt inte så kinkigt, bara man vinner! Jag tycker jag höll mig i skinnet hyfsat med två små glas rött, inga snacks förutom några små chips när segern var ett faktum. Nu sitter jag på tåget hemmåt, mycket nöjd med kvällen och förmiddagens myndighetsmöte.

Idag är jag så nöjd med att lösgodis inte utövar något inflytande alls på mig längre (att annat gör det är en annan historia).

Jag är glad att jag ser ut att kunna följa med en nära anhörig på ett viktigt möte, som moraliskt stöd.

Jag trivs med att byta om så fort jag kommer hem från jobbet, myskläder är det skönaste jag vet!

Jag har haft en riktigt flitig dag på jobbet och hunnit med viktiga saker och mindre viktiga saker, jag checkade av det ena efter det andra från min to-do-lista. I morgon ska jag på ett arbetsgruppsmöte på en myndighet och på torsdag på en endagarskonferens om eHälsa och.... så funderar jag på att ta ledigt på fredag! Full rulle!

....skriva ännu en to-do-lista på jobbet och börja checka av det listade.

Jag har en presentation framför mig om en månad, den första för min nya arbetsgivare och med nya ögon på mig, och redan nu smågruvar jag mig över den. Eller dem för det är två stycken om olika ämnen.

Därför vill jag ta tjuren vid hornen och börja sätta ihop dem. Tack och lov är båda sådant jag arbetat med under längre tid; kompetensutveckling och etik.

Idag är jag tacksam för att jag inte har gått upp mer i vikt än jag har.

Jag är också nöjd och belåten med att jag inte tog någon kaka vid eftermiddagsfikat.

Jag är spänd och smånervös inför de uppdrag jag har på lut, men jag ser fram mot dem.

Jag är också väldigt glad idag för att sannolikheten för att jag ska bli den sortens person där folk räknar ner tiden till pensioneringen är väldigt liten. Ja, jag utgår från att jag inte kommer att behöva genomgå någon personlighetsförändring....

Jag höll andan när jag steg upp på vågen i morse. Jag förberedde mig på värsta svordomarna och ågrenen och hela kittet. "Det är lättare att gå ner tre kilo än fem", Pernillas kloka ord malde i huvudet och jag gjorde mig redo för en 5-kilos viktökning. Döm om min "glädje" när jag läser av 82.8 kg på displayen! Helt klart en viktökning men inte den jag förväntade mig. Som jag egentligen gjort mig förtjänt av på grund av utebliven motion, restaurangmat mest hela tiden och snudd på hetsätande vissa dagar. Jag ska nu smälta detta och försöka ta det som en sporre att komma ner till 70-talet. Jag fick rentav med mig lunchlåda tack vare detta, alltid något.

Jag är tacksam för att våra barn är friska och mår bra.

Jag är glad att jag äntligen kommit till skott med att se den galna och fantastiska filmen Sweeney Todd (jag hoppas jag slipper mardrömmar....).

Jag ser fram mot veckans arbete och endagarskonferens på torsdag.

Kloka Pernilla har varit i farten igen!

Hon komenterar helt sakligt till föregående inlägg att det är lättare att gå ner tre kilo än fem.

Så sant, så sant... Eller fem är lättare än sju.....

Bara att se sanningen i vitögat då.

Brrrrr.......Jag ryserrrrr......

Jag har inte vägt mig på en månad eller så. I morse nuddade tanken av att ställa mig på vågen, men som "tur" var kom något emellan innan jag kom till skott.

Lika bra det.... Jeansen spänner litet lätt över låren och hullet på bröstkorgens sidor känns mjukare mot armarna.

Eller så är det inte lika bra....?

Hursomhelst, jag ställde mig inte på vågen idag.

Igen vaknar jag långt före tuppen, vad ska det vara bra för? Å andra sidan så gick jag och la mig strax efter 22. Jag har legat här och funderat på mitt gymmedlemskap. Sedan april månad har jag max besökt gymmet tio gånger (på ett ungefär i alla fall) till en kostnad av närmare 500 kr i månaden. Är det klokt det? Uppenbarligen piskar inte kostnaden i sig mig till aktivitet. Jag vet inte vilken bindningstiden är men måste kolla upp det. Hälsocoachen som jag träffade på tåget förra veckan, jobbar på ett annat gym där de säljer klippkort, det skulle vara mycket vettigare för mig som det är nu. Jag grämer mig inte till döds över gymbetalningarna eftersom jag kunnat lägga både gamla och nya jobbets friskvårdspeng på den, men jag känner att detta är galet och att jag måste ändra på det. Man tänker mycket när man vaknar onödigt tidigt en ledig dag.

 

Minendie har startat en Tacksamhetsutmaning (läs här) och jag kände att detta är något jag vill haka på. Tre Tacksamhetstankar per dag, under en period (vet just inte hur länge), känns mycket positivt.

 

Just nu är jag tacksam för:

 

• Att Maken ser den trasiga sopskåpsdörren som ett möjligt tecken till att vi kanske ska ta itu med köksrenoveringen (vi har pratat i flera år nu...).
• Att det trots moln och regn i luften är en färgstark höstdag ute.
• Att jag hittade en så fin kjol och långkofta i en butik, men att jag stod emot impulsen att köpa dem. Jag tror nämligen att jag behöver prova koftan i mindre storlek (vilket de inte hade hemma).

Ja.

Det var väl inte bara för Rosa Bandets skull som jag köpte dessa, men litet bidrog det allt. Personligen lär jag avstå, nog för att jag kan tycka att donuts är gott, men det finns annat som är godare.

Som litet rödvin till exempel.

Härlig fredagkväll till er alla!

Jag satt nog med gamnacke i soffan redan vid 20-tiden, så det var bara att pallra sig upp och i säng. Jag har nog sovit 8-9 timmar och det känns hur skönt som helst (även om jag hade jobbiga drömmar om utlandsflytt, jag ville ju inte...).

Idag blir det utbildningsdag för mig, det blir säkert bra.

Och så är det ju fredag!!!

Det härliga rummet jag hade som jag tillbringade alldeles för få timmar i.

 

Promenadvägarna som vi gick igår kväll gick igenom skogsdungar, nära vattnet. Vi gick efter bästa förmåga, ibland kom vi tillbaka till ett ställe vi redan gått förbi, men det gick bra det också. Skogsdungen var inte så stor.

 

 

På lunchen satt vi ute och drack kaffe och jag tvivlar på att vi kommer att få så många fler sådana här dagar i år.

Kaffet smakade osedvanligt gott i solen.

Jag är på väg hem efter två riktigt bra och minnesvärda dagar på Djurönäset. Det blev så härligt att se alla medarbetare och styrelse släppa loss och ha kul, förhoppningsvis bidrar detta till "Vi-tillsammans" som är vår ledares nyckelord. Yogan i morse var ett underbart sätt att vakna.efter allt dansande hade jag svårt att komma till ro och somna, men det har gått bra ändå idag. Antagligen tack vare den lilla mängden alkohol som jag drack. Det blir skönt att komma hem, jag planerar en tidig kväll för mig, bara yngsta sonen och jag är hemma. Och så katten.

Jag som var så trött och ändå har jag hållit igång hela kvällen. Det var god mat och ovanligt lyckad underhållning där jag bla fick stor del av lag 2 att dansa på stolarna. Sedan blev det dans, non-stop i två timmar och jag skulle tro att nästan alla av de deltagande 130-140 personerna svängde sina lurviga litet grann. Jag svängde mycket och det var såååå roligt. I morgon bitti blir det yoga kl 7, så jag får ta och sova nu i denna underbara säng. God natt!

...ligga kvar i denna underbart sköna säng. Jag är så trött att det nästan känns overkligt. Men, jag ska byta om, bättra på smink och göra mig redo för drink och sedan middag. Dagen har varit bra, det bästa var lunchsällskäpet; vår "ledare", antagligen en av Sveriges, ur visst perspektiv, mäktigaste kvinnor. Näää, nu måste jag rassla till!

De dagar då jag åker till jobbet med buss och tåg vill jag inte prata med någon. Jag vill sminka mig, läsa tidningen och bara vara tyst. På bussen såg jag en bekant som jag visste skulle med tåget, men jag ville inte prata med den personen, så jag pinnande iväg längs med perrongen. Massor med människor stod och väntade, ändå fångades mitt öga av en ung blond kvinna med en jättesnygg kappa. Jag älgade på, steg på tåget när det stannade och kastade mig ner i ett säte.

-Kan jag sitta här bredvid dig? frågar hon med blont hår och fin kappa.

Det hela slutade med att vi pratade non-stop och i munnen på varandra hela vägen till Stockholm. Hon var hälsocoach på väg till en Qi Gong-kurs och med stresshantering som sitt specialområde. Verksam i vår lilla stad. Jättetrevlig. Påminde så mycket om Mia Törnblom.

Undrar om jag ska se det som ett "tecken"?

Kanske ska jag boka in mig på några massagepass och litet mindfullnessövningar hos henne? Eller bara ta tag i det hela?

Och, kappan, den var från Desigual.

...att bestämma sig.

En natt ska jag vara borta den här gången och de flesta som deltar är de som jobbar i samma hus och ändå har jag svårt att bestämma mig för vilka ombyten som ska med.

-Vad spelar de för roll?

Jag blir trött på mig själv.

Tvådagars konferens med jobbet blir det onsdag-torsdag. På programmet står bland annat stresshantering och hur man lägger sig på en lagom nivå. Jag kan ju inget göra åt mitt resande, men vem vet-kanske kan jag få med mig något nytt och vettigt. På intranätet har jag sett att det finns önskemål om dans. Dansar gör jag gärna, bara jag slipper styrdans, det är det värsta jag vet. Ja, nu överdrev jag väl något, men jag gillar't inte.

På fredag blir det utbildningsdag för nyanställda, så på stora hela är min produktiva arbetsvecka över. En himla tur att jag fick det mesta struket på min att-göra-lista idag!

-Woot-wooottt!!!

Sen hemkomst men dotter hade fixat middagen och det var skönt. Nu ska jag bara ta det lugnt, invirad i fleecefilten tills jag går upp och lägger mig. Det får bara vara slappt resten av kvällen.

Det är fortsatt alldeles mörkt ute. Jag skulle vilja ha en stor dos dagsljus och frisk luft och finge jag få litet sol på mig också, så vore det bra. En riktig genomblåsning av hela mig skulle vara på sin plats.

Jag inser att bloggen inte är vad den borde vara, jag bloggar varken om hälsa, bra mat eller träning, men just nu får det vara så. Bloggen, och det faktum att det finns förvånansvärt många som ändå vill läsa det jag skriver, är litet av en livlina och en tänkt väg tillbaka till där jag vill vara.

Ha överseende med mig.

Det blev inte så mycket fotograferande under dagarna i Utrecht, men jag lyckades knäppa litet här och där. Mest vid mat- och drycksituationer eftersom de var de enda då inte ens uppmärksamhet förväntades vara på annat håll. Jag är så glad att vara hemma, hemma till egna rutiner och vanor. Jag är helt oduglig när det gäller att upprätthålla en vettig diet och motionera, inte blir det bättre av att min kollega är alldeles för lik mig i det avseendet....

Så, litet bilder:

En av kanalerna i staden, längs med kajkanten i höjd med vattenytan finns en avsats och i muren bakom utrymmen under gatan var det fanns restauranger och caféer.

Genom tunnlar som denna (men utan regnbågslyset) transporterades hästvagnar till kajkanten för hämtning av varor. Vi drack varsitt glas vin intill denna tunnel.

Snabbmaten fanns absolut överallt, men jag blev förvånad över att potatisen till friesen putsades för hand innan de friterades.

 

Alla cyklade!

Men just ingen hade hjälm, inte ens småbarnen som blev skjutsade.

 

Den hemska lunchkroketten som jag inte åt upp.

 

Fantastiska ostar på torget.

 

I väntan på borgmästarens välkomsttal.

 

En riktigt god risotto åt jag en av kvällarna.

 

 

Jag är trött nu, trött på att le och vara uppmärksam och trevlig och intresserad. Eller, det är inte svårt att göra det, OM man hade litet tid för sig själv. Men, så är det inte.

Utanför mitt fönster, med utsikt över Utrecht ända bort till horisonten, börjar dagsljuset anas. Jag ska in i duschen som har skållhet vatten, det gäller att passa sig. Vattenångan dras inte ut med någon aktiv ventilation och jag är ganska övertygad om att det här rummet har mögelproblem.

Tur att jag inte är av den allergiska sorten...

Jag gillar inte att klaga på mat, det känns helt fel, men det är helt klart att det holländska lunchstuket inte på minsta sätt liknar det vi är vana vid. Idag blev det baguetter med räksallad som fyllning och sedan ett smördegsknyte med grönsaksfyllning. Vi fick återigen be om att få vatten som måltidsdryck.

Mötet är bra men väldigt intensivt. Vi lär ha kvällen fri ikväll, men det blir nog gemensam middag trots allt, det är trevligt att träffas när allt kommer omkring.

Vi besökte pengmuseum idag, såg mynt tillverkas, mynt till Honduras. Det var skönt med ett break i mötandet.

Lunchen var intressant, om man säger så. Rökt lax, råbiff, kokta ägg, marmelad, inlagd gurka, bröd och mjölk i alla tänkbara varianter. När jag skar upp den friterade sk köttbullen och en gråbrun massa rann ut, så gick jag över till bröd. Undrar om man skulle kunna bli riktigt smal om man bodde här i några veckor...?

Jag har visst smort in mig med duschkräm i stället för hudkräm på sistone.

Det ser ut att ha fungerat alldeles utmärkt!

Necessären är kvar och litet annat smått och gott, annars har jag packat klart. Naglarna torkar med ett av de sista lagren av den franska manikyren. Enligt väderappen blir det både regn och sol så jag måste komma ihåg paraplyet i morgon. I vanlig ordning räknar jag med några morgonpromenader, det är ett så härligt sätt att bekanta sig med en ny stad.

Men nu strax - god natt!

Jag iddes inte packa klart igår även om det mesta är framdraget. Jag har så pass mycket användbara kläder nu så det är mest att bara lägga ner dem. Tack och lov blir det bara en litet mer formell middag och den försegås (heter det så?) av en city walk, man kan knappast förväntas gå en city walk och sedan vara tipptopp.

Nåväl, litet morgonsvammel detta. Yoghurten är strax uppäten, ingen lunch har jag att ta med, det får bli salladsbaren bredvid kontoret.

Jag funderar på om jag borde ta och dammsuga upp litet damm och döda flugor runt huset. De ser ut att bli färre allt eftersom det blir kallare ute, men de som hittar in, hittar inte ut igen eftersom dörrar och fönster mest är stängda.

Den här helgen har till stor del varit en helg utan krav. Inte så att jag suttit passiv och inget fått gjort, men jag har inte känt att jag varit tvungen att göra något. För att slippa ett stressmoment i morgon måste jag packa idag inför resan till Utrecht, tisdag-söndag. Jag brukar, av någon anledning, bli väldigt frustrerad och irriterad av att just packa. Bara jag får det gjort och kommer iväg så är det bra, men oftast känner jag bara att jag inte vill åka.

En underbar höstdag har vi hos oss, få se vad jag gör med den för övrigt.

Idag har jag, på gott och ont, sagt nej till:

• Att följa med på äldsta sonens spelning på Söder i Stockholm (tyvärr)
• Att stressa ifrån jobbet före jag kände mig färdig trots att alla andra verkade ha gått
• Att sätta på TV:n när jag kom hem till ett tyst hus
• Att ha krav på att laga mat, plocka runt hela huset, att göra något hushållsaktigt

Idag har jag, på gott och ont, sagt ja till:

• Att glädjas åt att jag har ett jobb som är så spännande och intressant
• Att jobba klart och sedan stressa till tåget
• Att reta upp mig på att bussen hann åka precis framför näsan på mig för att tåget var försenat
• Att spela Wordfeud med dottern medan jag väntade på nästa buss
• Att ta ett glas rött vin när jag kom hem
• Att duscha varmt och länge och sedan klä mig i myskläder
• Att sitta tyst i vårt tysta hus och med avsikt att fortsätta med det

Jag får nog ta och öva på att säga nej.

Mest till mig själv skulle jag tro.

Och just nu.

Och då menar jag inte fel mat, avsaknad av motion etc utan att låta hjärnan bli involverad i allt och alla.

Meta kommenterar på föregående inlägg att jag kan ta och fundera på vad det är jag kan påverka själv och låta det opåverkbara vara.

Så sant.

Jag tror jag tar och ser till att komma i säng i tid och ger tusan i att ordfejda och annat jox, utan ser till att sova.

Jag känner det nästan som att jag håller på att drunkna!

Det händer saker på alla fronter, saker som är utöver det vanliga, saker som det inte helt går att avgöra utgången av. Jag, jag guppar omkring i allt detta och försöker hålla reda på mina egna positioner och samtidigt stödja och hjälpa de som drabbats mest. Det rör sig om i första hand privata saker och på gamla jobbet (som jag i vissa avseenden fortfarande har kopplingar till), men också på nya jobbet där det hänt saker som fått alla att dra efter andan, mestadels av positiva anledningar, men ändock.

Och jag, jag guppar med bland vågorna. Åker till jobbet, åker hem med tåg som inte håller tiderna, missar bussen, kommer hem och.... sen händer inte så mycket mer än att jag.... äter. Igår kväll åt dotter och jag mackor och te, sedan blev det två rader mörk apelsinchoklad och när tröttheten började sätta in, då gick jag och hämtade ett antal nävar ostkrokar.

Wordfeud håller mina tankar fokuserat på just det, men så kommer jag inte i säng. Eller i säng kommer jag, men där ligger jag sedan och placerar bokstäver.

Hudåkomman som jag har, rosacea, den är tillbaka. Jag har inte koll på hur den är kopplad till stress. Den borde ha gett med sig redan efter en behandling och nu är jag inne på tredje "skovet" och behöver kontakta husläkaren eftersom jag inte ska behandla på eget initiativ.

Mens har jag också. Igen... Jag ser ut att ha fått treveckors-cykler. Det är väl åldern...

Med andra ord; jag guppar omkring....

Men jag har att pyssla med!

Skyffla runt bokstäver tillsammans med Lammisen och ett helt gäng andra okända!

Jag hade det trevligt hos frissan men kvällen i övrigt blev kort. Förstås. Jag kom i säng i normaltid men så hade ju dottern visat på Wordfeud för mig på bussen hem och där fastnade jag.... Hemskt, hemskt...Jag kan se att det lätt kan bli en besatthet det där spelet.

Just nu är jag så trött att ögonen går i kors och inte blev det bättre av att något väckte mig 04.32. Vinden kanske, det blåser så att dörrarna rasslar.

Tur att det finns kaffe morgnar som dessa!

Jag sitter hos frissan med färg i hårbotten, delvis blå färg så det kan bli intressant hur resultatet blir... Eller, det blir nog bra, det blå är ju bara för att dämpa någon oönskad nyans. Raggmunk till lunch och en torr och trist kanelbulle på eftermiddagen, jag har nog fått min beskärda del av onödor idag.

Kanelbullens Dag. Är ni karaktärsfasta och låter bli eller äter ni en eller tar ni tillfället i akt och frossar i nygräddade kanelbullar? Själv vet jag inte hur dagens utbud kommer att se ut, men jag köper väl med hem varsin bulle till ungarna från Pressbyrån ikväll, exklusivare än så blir det tyvärr inte.

Olycka på E4:an och sent tunnelbanetåg och jag hoppade morgonpromenaden från Gamla Stan. Två möten på förmiddagen, lunch på resterna av den franska biffgrytan från i fredags var mums och på eftermiddagen möte med en 60 +-årig Blondinbella, synnerligen intressant.

Maken skrattade åt vår sena middag och vad den bestod av (burksoppa) och undrade stillsamt om detta skulle komma att bli vår framtid. Så kan det bli ibland.

Annars sitter jag och trånar efter en riktigt häftig svart tunika som jag såg igår. Den hade nu litet spetsar och litet rysch men med rätt down dressing, typ grova sockor i grova kängor, så kan man få till den til litet....häxstuk. Vi får se hur det blir med den.

Jag misstänker att jag kommer att somna ovaggad ikväll, något väckte mig redan vid 4-taget i morse.

När jag stod i skafferiet och hällde upp ostkrokar i en liten skål påmindes jag om den känslomässiga ätaren jag är. Jag har i helgen fått mindre saker bekräftade, mindre saker som i en helhet blir tråkiga. Egentligen påverkar eller förändrar inte detta något eftersom jag vetat och formulerat det för mig många gånger tidigare, men det blev ett par glas vin och litet choklad och litet ostkrokar som sagt igår kväll. Å andra sidan har jag aldrig haft minsta intresse av att dra på mig någon offerkofta, så jag skakar av mig detta och går vidare.

Idag är det nog läge för promenad till jobbet från Gamla Stans tunnelbanestation. Enligt min väderapp kommer det att regna idag, så paraplyet är framtaget.

Jag har inte för avsikt att vara särskilt filosofisk i detta inlägg, men jag tänkte att jag har så mycket att vara tacksam över. Idag konstaterade jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att jag är så tacksam över min bästaste vän E. Vi träffas ett par gånger per år, det blir inte så mycket oftare. Trots att vi träffas så pass sällan så blir de fyllda av energi av dessa möten, vi är varandras feel good-vän. Detta betyder inte alls att vi ägnar oss åt ytligheter och duttar omkring utan tvärtom, vi gör de djupaste djupdykningarna och finner kraft i det. Jag gör det inte med någon annan, inte på detta sättet, hon har funnits i mitt liv i vått och torrt och det har ett värde som inte kan mätas.

Jag är tacksam för min vän E.

Jag somnade om, som tur var, när jag vaknade till 6.13 i morse. Det är inte alltid det går, men jag tyckte 6.13 var litet överkurs en ledig lördag.

Idag har jag litet att fara omkring på, möta bästa vännen och skjutsa henne till flygplatsen och sedan åka till Uppsala på "sjukbesök" och däremellan ska söner skjutsas till och från musikövande. Det blir nog en bra dag, men jag får nog ta och sätta fart och bli klar.

Så, skön oktoberlördag till er alla!