På några bloggar, bland annat Karin-Mot 60 kg, har det diskuterats hur anhöriga och vänner uttalar sig om någons behov av att gå ner i vikt. Det finns olika varianter på hur någon visar sin ärliga omtanke eller kanske tar tillfälet i akt att vara rent elak. Vilken variant det rör sig om är ju svår att avgöra, för är det inte mottagaren av "omtanken" som avgör hur han/hon upplever uttalandet? Självklart vill jag som överviktig inte ha några kommentarer om min vikt eller kropp, sannolikt bedriver jag en fenomenal förträngningskampanj med mig själv med huvudet djupt i sanden. Men hur ska då någon som bryr sig om en faktiskt kunna hjälpa en? Det kan ju omöjligen vara genom att säga "jag älskar dig precis som du är" och samtidigt se på hur någon lägger på sig massor i vikt. Man blir ju som en medbrottsling då.

Jag vet inte annat än att det här är ursvårt.

Det som haft bäst effekt på mig har varit äldsta sonens stillsamma fråga när jag kört näven i chipspåsen eller godisskålen:

-Jag trodde du slutat med sånt?

Eller när han svarade på min lata funderingar kring springa eller inte springa med:

-Spring du, så kan du vara nöjd sedan.

Jag har också en gammal vän som strök handen längs min nästan befintliga midja och sa:

-Det har hänt en hel del sen vi sågs sist.

-Vad upplever du som uppmuntran och pepp? Och vad är sårande kritik och elakhet?