På morgonen läste jag senaste numret av tidningen "Hemma med Ernst". Jag gillar ju Ernst och eftersom jag är tant så bryr jag mig inte det minsta om att det är tantvarning på Ernst.

 

I tidningen finns en intervju med Margot Wallström, en riktigt bra sådan om en intressant kvinna. Hur som helst, så berättar hon om en klassträff som hon skulle på, hemma i byn, en klassträff som slutade med att hon åkte därifrån långt tidigare än hon tänkt. Gemenskapen var borta.

 

Ernst kommenterar detta och när jag läser kommentaren så känner jag plötsligt igen att jag gör exakt så själv numera:

 

Jag kan känna igen mig i det där, hur man börjar censurera sig i vissa kretsar för att man inte vill låta för märkvärdig med saker ur ens eget liv. Det blir mer att man sitter och lyssnar bara, fast man egentligen borde ha samma rätt att prata om sina upplevelser.

 

Klart att det blir på detta viset när man träffar personer som man inte har någon regelbunden kontakt med. Men jag har kommit på mig själv med att inte berätta och om jag blir tillfrågad, så nedtonar jag det jag gör och är med om. Nästan, nästan som att jag skäms för att jag får göra detta och inte mina gamla kollegor/kompisar. Tid och avstånd gör sitt som sagt, men det är inte allt.

 

Är jag rädd att Jante ska komma sättandes?