Jag gräddade våfflor till familjen idag, yngsta sonens favorit. När de två första laggarna var klara kunde jag inte motstå att ta en av dem. Jag delade på hjärtana mycket frånvarande och kände det nästan som att jag förflyttades någonstans långt bort, jag tänkte inte på just något där jag stod och långsamt stoppade in våffelbitarna i munnen.

När jag "kvicknade till" (och våfflan var slut), kom jag på att jag betett mig likadant som en katt som spinnande står och trampar mot ett mjukt underlag,  ofta helt stirrig och okontaktbar. Jag tror nu inte att min hjärna knockas ut helt av snabba kolhydrater, men jag har lagt märke till detta tidigare.

Eller så är det bara ett sätt att förtränga vad det är jag håller på med, att inte låtsas om det...