Förra året på ett möte kom jag av en tillfällighet att iaktta en kollegas ätande.

Eller. Det var nu ingen tillfällighet att jag gjorde det för hon åt absolut konstant, så till den grad att det faktiskt blev ett störande moment i aktiviteten vi hade. Uppochner från mötesbordet, det var vatten, det var te, det var kaffe och mera te, sedan rotade hon fram en morotskaka som var avsedd för senare och började mumsa på en jättebit, högljutt berömmande kakan. Till middagen serverades hemlagad lasagne och hon lät sig väl smaka, precis som alla vi andra, men sedan... vi hade snacks av olika slag, grissini, tapenade, nötter, crostini och rejält med vin och hon åt och åt och åt. Här kan jag kanske tillägga att hon på intet sätt är överviktig även om hennes breda höfter ger en indikation om att potentialen finns.

Hursom. När jag hade tittat på detta ätande under hela denna dag och funderat på hennes tidigare konstanta uttalanden om sin svikande aptit, så var jag till slut tvungen (elakt eller ej, men jag gjorde det) att säga:

-Vet du om att du äter non-stop?

Om blickar hade kunnat döda! Hon blev så arg och förnärmad (vem hade nu inte blivit det?):

-Det är inte sant!!! Jag äter så litet!!! Jag har aptit som en fågel!!! Jag kan inte äta mycket, min mage är alldeles för liten!!!

Hon var förbannad i tio minuter. Sedan återupptog hon tuggandet.

Igår möttes vi igen, vi har inte mer än sett varande skymta förbi sedan i somras. Hon säger:

-Du har gått ner i vikt.

Jag nickar. Hon fortsätter, litet ledset faktiskt.

-Jag har gått upp...

Och det har hon verkligen, 10-15 kg kanske. På ganska kort tid. Kanske är de ny-pojkväns-kilon, kanske resultatet av hennes nya stressiga jobb med mycket resor och representation, kanske hennes ätvanor som hon så ilsket försvarade.

Men autopiloten, den som ofta äter åt oss vare sig vi vill erkänna det eller inte och som väl många av oss som har övervikt att släpa på känner (eller borde känna) igen, den får man nog ta och hålla ett öga på.

Aptit som en fågel eller inte...

PS. Kanske kan jag tillägga att hon hade många och högljudda åsikter om andra människors omättliga aptiter...