I morse tog vi itu med källartrappan.

Trappan som finns bakom en dörr i köket och där allt möjligt förvaras. Framför allt alla krukväxter som jag lyckats ta livet av under en längre tid. Som det oftast brukar vara så var det snart gjort och ändå har det varit en av husets surdegar. När trappan var klar, röjd och städad så svepte jag över nedervåningen av bara farten och kände mig väldigt nöjd.

Vad är det med en som gör att man ibland har så svårt att komma till skott med de enklaste sysslor, aktiviteter eller annat i livet? Mina kompisar anser att jag är en "görare" som kommer till skott med det mesta, men riktigt så ser jag det inte själv. Jag får mycket gjort, visst får jag det, men i hemmet finns alldeles för mycket sådant som jag/vi inte tar itu med och jag/vi är då rakt inte perfektionister.

Antagligen handlar det om mentala hinder än annat.

Precis som det brukar vara med det mesta.