Gårdagens konferens var bra, jag fick med mig det jag förväntade mig, det vill säga en helhetsförståelse för ämnet. Och en insikt om att jag redan har en förståelse, man har bara svängt sig till med ett nytt uttryck för det hela.

Det var bra upplägg med mat och dryck under dagen, men trots att en kvinna bakom mig i kaffekön sa till sitt sällskap "Jag ska då inte ha någon, jag tar frukt" när hon stod vid muffinsfatet, så tog jag en. Varför jag inte gjorde som kvinnan bakom mig funderade jag på när jag ätit upp muffinsen. Som inte alls var värd kalorierna.

Under den sena eftermiddagen kom jag på mig själv att sitta och smålängta till bubblet som skulle serveras till minglet efter konferensen. Inte bara till mitt glas bubbel utan även till kollegans bubbel som jag fått biljetten till (han gick tidigare). När jag kom på mig själv med dessa tankar bestämde jag mig för att skippa minglet, sitta och längta efter alkohol är då inget bra tecken. Visst kunde jag väl ha längtat efter känslan av att hålla ett högt glas med något (mer eller mindre) gott att dricka, men jag är inte helt övertygad om att det var det som jag ville åt.

Så, vad gör jag då?

Jo, på vägen ut, genom lokalen där minglet skulle gå av stapeln, växlar jag några ord med en konferensvärdinna. Hon frågar om jag inte ska stanna på minglet och jag svarar:

-Tyvärr har jag tågtid att passa, men jag kan ta några chokladbitar.

Herregud!!! Varför??? Varför skulle jag ta några chokladbitar på väg ut??? Jag måste vara totalt hjärndöd ibland. Nu blev det inte värre än två små Fazerbitar med Marianne-kross, men ändå. Jag har märkt detta beteende förut, jag har så svårt att tacka nej när någon erbjuder mig något, jag känner mig otacksam. Att jag känner mig så när barnen eller maken erbjuder mig något är väl en sak, men en vilt främmande konferensvärdinna som jag aldrig mer kommer att se igen?

Ja, jag har en del att jobba med som det verkar.