Mamma Mia och min "förhandling"
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm losing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time
Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake, I let precious time go by
Then when she's gone there's that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I can't deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
(slipping through my fingers all the time)
Well, some of that we did but most we didn't
And why I just don't know
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time
Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers...
Slipping through my fingers all the time
Schoolbag in hand she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile...
"25 år till, kan jag få leva 25 år till? Jag skulle vilja det. Finnas med barnen så länge som möjligt. Snälla, jag skulle vilja det....".
Så slår mig insikten.
Jag kan förbättra mina odds för 25 år till. Kanske till och med 30-35 år till. Och vem vet, trots min ursprungsfamiljs "tradition" att dö relativt unga, så kanske jag kan leva 40 år till! Förutsatt att jag själv bidrar till min hälsa och tar hand om mig. Olyckor kan jag inget göra åt, somliga sjukdomar inte heller, men jag har ett stort inflytande själv!
Jag satte mig upp i soffan och kände poletten återigen klinga till.
Det är skönt när den gör det!
Halleluja moment :)
Kram, Pernilla be
Ps. Den låten är SÅ fin och jag börjar också gråta när jag tänker på vad jag har framför mig.
Usch, det blir så sorgligt när man tänker så. Men det är ju sant! Jag vill leva jättelänge, men det är inte säkert att jag gör det med min livsstil.
Och jag vill ta vara på livet. Det är faktiskt inget genrep inför kommande liv utan det är här och nu som gäller.
Jag har nyss fullt 59 och vår yngste son är 21. Nu när både jag och gubben min är hemma på heltid (uppsagda) så vår livet en annan dimension.
Grabbarna behöver oss inte längre så nu kan vi börja bry oss mycket mer om oss själva.
Njuta av vardagens guldkors, som dagens långpromenad t.ex.
Göra saker tillsammans men också saker var för sig.
Visst är det kul att ha saker att se fram emot, som att vi t.ex ska fira min 60-årsdag samt vårt silverbröllop med en resa till Rom nästa år MEN viktigast är att leva i nuet och förbereda våra yngre barn på att bli så självständiga de kan bli ;)