Detta var då ingen vanlig måndag men det gjorde nu inget. Inte var jag särskilt nervös även om jag visste att jag inte var så förberedd som jag brukar vilja vara. Vi var nämligen två som samarbetade. Vår presentation var dagens sista och utan minsta tvekan fick vi våra huvudpunkter tydligt sagda, frågorna fortsatte efter att vi satt oss och vi såg tydligt att det fördes anteckningar.

-Varför kan jag då inte låta bli att älta varför jag inte hade ett bättre slutord? Eller varför sa jag si? Eller så?

Och att min kollega inte hört något av detta och sa att det nog bara var något som skedde i mitt huvud, det hjälpte inte fullt ut. Jag vill att det ska bli perfekt. Varje gång. Perfekt på det vis som jag klassar perfekt.

Att de andra som talade inte var några retoriker av den högre skolan var då ingen tröst.

Jag är inte särskilt bra på Good enough. Och det är väl det jag stupar på allt för ofta....