Vi har idag haft planeringsdag. Jag planerade in att gå från tåget till mötesplatsen för att jag hade tid och för att det var en fin sträcka för promenad. Enligt eniro var det 3.3 km dit, men något var fel med den siffran för det visade sig vara närmare 5 km. Men, jag hade tiden så det var inget problem med sträckan. Det var varmt, jag blev svettig och konstaterade att det är inte mycket bevänt med konditionen.

 

Så funderade jag på hur jag skulle göra på kvällen, gå eller t-bana? Skulle tiden räcka till eller skulle det bli en riktigt rask promenad? Hur svettigt skulle då det bli? Hur flåsig skulle jag då bli. Och så slog mig tanken; tänk om någon av mina kollegor skulle vilja göra mig sällskap!?! Någon som jag inte är nära vän med! Någon med långa ben och som går fort! Och jag insåg att jag skulle skämmas så mycket att t-banan var enda alternativet! Och det är detta, det skamfulla att vara tjock OCH tydligt avslöja hur dålig kondis jag har, som var "problemet" under gruppromenaden i Dublin.

 

På något vis är det en sak att vara tjock så länge det finns en chans att man kan "lura" sin omgivning att man är i god form, men det är skamfullt att avslöja att man är tjock OCH ur form.

 

Så detta är en viktig insikt. En insikt som kan motivera och sporra mig framöver. Förutsatt att inte alla goda intentioner fladdrar ut genom fönstret när jobbcirkusen och stressen tar vid.

 

Jag pratade med en av mina närmaste jobbvänner som av andra skäl än vikt behöver få till fysisk träning under arbetsdagen. Vi lovade stötta varandra. Jag hoppas vårdcentralens hälsocoach också kan bidra med motivation och sparkar i baken. Jag behöver in i de goda vanorna igen och prioritera mig själv igen; för min skull, för familjens skull men också för att kunna göra ett bra jobb.