Låt vara att "lokalbefolkningen" ser dessa turer som vanlig och bra motion, men för mig krävs pauser och en påputtande hand i ryggslutet i de brantaste backarna.

 

Igår gick vi till bergbanestationen, en sträcka på ca 3 km bara, men med dryga 500 m höjdskillnad. Jag hade nu förmåga att hålla igång samtalet hela vägen upp, men det fanns enstaka stunder det drog ihop sig i halsen och jag funderade på om jag skulle spy eller inte. Jag är smått förvånad över nya blodtrycksmedicinens faktiska effekt, jag som nästan fått blodsmak i mun av att gå i en längre trappa för inte så länge sedan.

 

Väl uppe var utsikten så makalös att all ansträngning glömdes bort. Att gå nedför är ju ingen höjdare men även det klarade jag bra.

 

Idag har jag inte alls den träningsvärk jag förväntade mig vilket är skönt. Vi kommer bara att gå ner till centrum och tillbaka (brant så det räcker kan jag tala om), på fredag då det blir svalare ska vi ta oss en lite längre tur vid Riksgränsen.

 

Detta är rena träningsresan för mig!