Någonstans i Småland föreläste jag i torsdags tillsammans med en gammal vapendragare. På grund av olycka vid Flemingsberg i onsdags, så kom tåget iväg över två timmar försenat, och vi var inte vid hotellet för övernattning förrän vid 23.30-tiden. Kort natt blev det för jag hade korrläsning på en tidskrift jag dessutom behövde få iväg. Föreläsning på torsdag förmiddag, alltid en anspänning och sedan hem med taxi, tåg, byte till annat tåg, buss och äntligen hemma. Jag insåg inte ens att jag somnade före kl 20, utan maken kommenterade det lite fundersamt igår morse.

 

Fram till klockan 14.30 jobbade jag hemifrån (och plockade litet med hemmasaker samtidigt). Jag har fortfarande mycket att förbereda inför kommande kongress (bland annat mina två presentationer!), men klockan 15 hade jag tid hos vårdcentralens hälsocoach. 

 

I bilen på vägen dit insåg jag att känslan av skam för att jag inte förändrat min vikt över huvudtaget på fyra veckor egentligen inte var något att skämmas för. Just nu är det gott nog att jag håller vikten. Förra året så här dags kom 4-5 kg på grund av stress (och min så kallade stresshantering) utan att jag förmådde göra något för att stå emot.

 

Så vi pratade om just det som målsättning nu, att hålla vikten, och hur jag kan hjälpa mig själv under kommande veckor i kappsäck med hotellboende, restaurangmåltider och okända städer där ensamma promenader inte är helt givna.

 

Och så ber jag henne kolla mitt blodtryck... Jag som nu medicinerat i ca 4-5 månader och känner att det fungerar.

 

Denna mätning gav ett högre värde än något enskild mätning i princip någonsin gjort.

 

Jag blev rätt omskakad. Visst jag stressar, visst jag var galet upp i varv på grund av saker jag fått att hantera och kommunicera, men jag hade ju suttit i 30 min, dessförinnan suttit i bilen 20 min och dessförinnan jobbat vid köksbordet (bara dammsugit litet...eller inte så litet för vårt hus är rätt stort men maken hade redan tagit en del).

 

Och så tänkte jag att trycket kan vara förklaringen till den dova huvudvärk jag känt av i ett par dagar, jag som aldrig har huvudvärk.

 

Och så slutklämmen på vårdcentralen då jag bett distriksköterskan skulle kika i mina öron för att se om jag har vaxproppar som orsakar att jag har försämrad hörsel, och framför allt kan ge mig problem inför kommande långflygning. Inga vaxproppar utan i stället hämtar hon läkaren... Jag har förtjockad trumhinna och det tänkte jag bara "jaha" på, men så ställde han litet knepiga frågor så jag började fundera vad han tänkte på egentligen. Självklart kan hörselförändringar vara symptom att något händer i hjärnan, men jag har ju haft detta länge. Hursom, jag ska använda vanligt nässpray och tryckutjämna under flygningarna, så får vi gå vidare sen med hörseltest.

 

Så jag är litet omskakad och litet förvånad, samtidigt som jag vet att min arbetssituation inte är hållbar. Det måste till en förändring och det j-ligt rask.