Arg var bara förnamnet



Jag blev ursinnigt arg över något på kvällskvisten, så rent förbannad som jag ytterst sällan blir (näää...jag är en samlare i det avseendet). I denna ilska identifierade jag plötsligt en våldsam längtan efter att äta! Att trycka i mig! Sött, fett, mycket och länge! Ingen ny känsla men det var nog första gången jag kunde backa en anings aning och konstatera vad det var jag kände.

Vi köpte hem mat och fortfarande när jag satte mig till bords var jag arg, men när jag väl började äta så blev det inte så våldsamt. Och nu, ett par timmar och en liten bit kladdkaka senare, känner jag att kladdkakan inte alls gav mig någon kick, den där kicken som gör att man vill ha mer.

Jag grämer mig inte, tvärtom, jag är ganska road av att jag kunde iaktta mig en liten smula sakligt trots allt.

Och behärska mig i slutändan!

Postat av: Pernilla Be

Jag äter också för att dämpa mina känslor. Jag äter när jag är stressad, ledsen, arg, uttråkad eller allmänt låg. Men när jag äter snabba kolhydrater så blir humöret inte bättre - tvärtom. Det bästa är att knyta på sig skorna och gå ut och gå eller jogga. DÅ mår man bättre efteråt.



Detta vet jag både teoretiskt och praktiskt, men det är inte alltid jag följer det. Jag väljer rätt kanske 6 av 10 gg, men målsättningen är givetvis 10 av 10 gg.



Att identifiera känslorna är nr 1. Du är m.a.o på mycket god väg att välja rätt. Ta ett val i taget. Min terapeut sa "Tänk att du visst får äta glass/kakor/godis men att du först måste äta ett äpple och sen vänta ytterligare 15 min."



Faktum är att det räcker för att hejda impulsen att äta onyttigt. 15 min senare är man mkt klokare :-)



mvh//pernilla be

2010-08-17, 22:30:48 - URL: http://pernillasviktresa.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: