Om jag är en före detta sockermissbrukare vet jag inte. Jag vet inte om det över huvudtaget finns en definition på vad en sockermissbrukare är. Enligt Martin "Hjärnkoll på vikten" Ingvar, så kan individer ha mer eller mindre känsligt belöningssystem i hjärnan, just det belöningssystem som kickar in vid vilket missbruk som helst; alkohol, tobak, narkotika. Och socker. Det vill säga snabba kolhydrater.

Mitt sockermissbruk påverkade nu inte mitt liv på annat vis än att "barnen" behövde rejält med godis varje lördag. Och ibland behövde "barnen" ha litet på lut annars också. Glass var en bra dessert att ha hemma till vardags och om jag inte hann baka, så behövde "barnen" Ballerina kladdkakekakor. Eftersom allt detta var till "barnen" så kunde jag plättlätt ignorera autopiloten som tranporterade godsaker in i min mun, så där litet på sidan om... Helst när ingen såg för då räknades det inte. Att två av de tre barnen är normalkonsumenter var bra, men inte var jag mycket till förebild för det tredje barnet inte. För självklart åt jag även i barnens sällskap.

På fikarasterna på jobbet var jag en tacksam medfikande då jag ropade Hurraaaa! högst när kollegan hade med sig fikabröd. Nästan varje dag. Och han snålade inte på mängderna.

På möten, middagar, fester var jag alltid populär när jag föreslog att alla skulle ha påfyllning av desserten/vinet/snacksen. Klart jag var populär när jag tuggade i mig mer än de andra, speciellt när jag var den tjockaste i sällskapet. Genom att jag var tjockast så kunde de andra känna sig rätt nöjda med sina extrakilon som inte var lika många som mina.

Jag är inte där längre.

Utan någon större dramatik eller cold turkey har jag till stora delar brutit vanan av att vara ständigt hög på snabba kolhydrater. Det som blev helt avgörande för att kunna göra detta var kunskap. Kunskap som jag fick ur boken "Hjärnkoll på vikten". För första gången fick jag sambandet mellan alla funktioner, metabolism, endokrinologi klart för mig som helhet, inte bara som separata system.

Och idag tycker jag inte det minsta synd om mig, jag tycker på intet vis att jag måste avstå från något av livets goda, jag är inte heller ständigt frestad och lockad. Ibland väljer jag sockerkicken och nästan alltid är det ett medvetet val jag gör. Jag vet att det kan ha effekt på hur mitt val av födoämne ser ut nästa gång, men genom att jag är medveten om det så har jag ändå viss kontroll. Det som är överraskande är att jag inte alltid uppskattar det som jag ändå väljer att äta eller dricka, det söta är oftast för sött. Däremot upplever jag andra smaker mycket mer intensivt numera. Kanske har jag trots allt varit hjälpt av min förkärlek till hårt, finskt surdegsbröd och bönor och linser av alla slag (vilket var min craving under graviditet nr 1), jag får fortsatt i mig sådant som jag verkligen tycker om. Sedan vet jag inte hur stor risken är för "återfall", men jag hoppas att känslan av att vara "fri" från sockret i så fall finns med mig.

Jag kom att tänka dessa tankar (igen!) efter ett blogginlägg hos någon (jag väljer att inte länka då detta kan vara jobbigt) som har svårt att bryta med sockret. Jag hoppas att jag kanske kan ge dig litet motivation att ta tag i detta och se att du inte går miste om särskilt mycket om du gör det. Tvärtom.