Kanske det, men i viktbloggar är nog sanningen den motsatta.

Jag har precis läst Pernillas suveräna inlägg om viktbloggar som tystnar och konstaterade att detta gäller mig. Som något slags skenmanöver har jag skrivit dagliga inlägg som i princip inte handlat om sanningen alls. Ja, jag har inte ljugit, men jag har inte heller vidareutvecklat mina tankar kring varför jag ligger där halvvägs ner i diket utan riktig motivation att kravla mig ur.

Jag har gått igenom mitt livs första och sannolikt sista headhunting-process för en tjänst som jag nu fått. En tjänst som kommer göra mig mer offentlig i mitt sammanhang än jag redan är (som inte är så våldsamt märkvärdig föreställer jag mig). Jag kommer att ställas inför nya utmaningar som kanske blir lätta att tackla eller svåra, det vet jag inte idag. Jag ska föra fram en politik som jag inte formulerar själv. Jag får en sådan lön att bara den säger att här finns förväntningar på leverans.

Bara detta hade ju kunnat vara nog. Men så har jag ju varit tvungen att smussla och hemlighålla rekryteringsprocessen. Jag har inte tagit ut något i förskott, för det kan man ju inte. Det hela hade kunnat gå i stöpet. Så det har varit mentalt stressiga två månader och nu har jag uppsägningen att slutföra. Jag har förvarnat mina närmaste kollegor och chef, chefen har försökt sig på en operation övertalning, men det lönar sig sällan skulle jag tro. När man väl beslutat sig för att lämna en arbetsgivare så har man ju sina skäl ganska klara för sig.

Så jag har varit stressad. Haft fullt upp i huvudet. Och hemfallit åt den enklaste och mest naturliga (?) metod för stresshantering; soffsittning och överätning. Det är ju inte att jag inte vet att jag säkert hanterat stressen bättre om jag gjort det motsatta, dvs ätit vettig och tränat. Det blir ju den där onda spiralen ni vet. Och litet skrämmande.

Men.

Jag har inte tappat tråden. Jag har haft koll på vikten. Jag har rört på mig två-tre gånger per vecka så skadan hade kunnat bli bra mycket större. Men precis som för ett år sedan då jag äntligen insåg kopplingen mellan stress och inte tillräcklig sömn och min övervikt, så är det där jag behöver börja först. Få stopp på den mentala stressen, få ett avslut på gamla jobbet och våga glädjas åt det nya och så sova minst 7.5 timme/natt igen. Jag har tänkt att jag tar itu med detta på semestern, men den är ju 1.5 månad bort. Jag behöver bryta mönstret nu.

Nu.

Och så är det här inte hela sanningen heller...

När jag läst bloggar där allt verkar fungera, bland annat Pernillas blogg (vilket jag gjort dagligen och sett att hon fortsätter jobba lika målmedvetet, kliver upp ur dikena efter enstaka besök och köper nya träningskläder i storlek 42...), då har jag fått svårt att få ur mig:

Hallå...Det går inte så bra för mig.... Jag vill ju vara lika duktig som du...

Dumt att tänka så, men så har jag tänkt. Klart att jag gläds åt Pernillas suveräna resultat, hon är beundransvärd för hon har jobbat så hårt med vikt, träning och mat, men det är svårt att inte jämföra sig. Att inte föra något slags egen tävling. Man vill ju höra att man är duktig och det får man inte när man kravlar omkring i diket. Och kravlar man länge nog och bara beklagar sig, då är det ingen som vill lyssna på en.

Nu får det vara slut på detta.

-Ur diket!