Under så många veckor har jag pressat på. Jag har jagat sekunder och minuter på löpbandet, jag har loggat kilometer efter kilometer på grusvägarna, jag har noga bokfört varenda smula jag ätit. Under samma period har mitt arbete ökat i volym och intensitet och det i sig är inget problem, men en "situation" där jag varit i princip utan inflytande men påverkad, har skapat press.

Ja. Detta kunde jag ju konstatera under veckan som gick och hur jag hanterade det hela; sötsaker, stress och utebliven träning.

Ändå blev jag förvånad över hur mycket vikt jag lagt på under en vecka. Jag trodde inte det var riktigt möjligt, jag har ju inte hetsätit trots allt. Men stressat.

Jag gav mig ut i solen, med en påse färdigskalad apelsin i fickan och tänkte medan jag gick.

Jag vill inte pressa mig så här, jag vill inte tävla vare sig mot mig själv eller någon annan. För tävlat det har jag gjort, i huvudet. Jag vill glädjas åt min träning, jag vill njuta av den och ha kul. Jag har varit så mycket av allt eller inget i mitt liv, och när jag inte kunnat vara bäst, då har jag så småningom slutat försöka. Det här håller inte.

Jag är numera "bara" överviktig och jag gläds åt det.

Jag mår bra av att träna och det får mig att må bra.

Jag vet vad och hur jag behöver äta för att må bäst och det ska jag fortsätta med.

Och stress, av vilket slag det vara må, det behöver jag motarbeta. Jag behöver påminna mig om att vara mer närvarande i nuet, för även om jag velat tro att jag gjort det, så är det inte sant.

Så, därför struntar jag i att redovisa någon siffervikt, utan berättar bara att jag gick en underbar promenad i solen, jag njöt av den, jag njöt av sträckorna med barmark och jag njöt av min apelsin. Kanske ska jag till gymmet ikväll, men det är för att jag tycker om instruktören och hennes val av musik, hennes pass och de sista 30 minuterna med yoga. Inte för att jag vill tävla och logga fler träningsminuter än någon annan.