Jag var till gymmet igår och hade en riktigt lyckad session. Det jag nu vill berätta/avslöja känns nästan litet fånigt och pinsamt men jag gör det ändå. Kanske finns det någon annan som har upplevt något liknande.

Crosstrainerpasset var på 30 minuter, de brukar inte vara längre på detta gym. Man jobbar med olika intervaller och instruktörerna brukar oftast beskriva dem som backar, två stycken är riktiga mördarbackar och de hojtar och peppar för att få en att "ta sig över". Inget konstigt i det. Men igår så la jag verkligen manken till, det var ett riktigt "nu jävlar ska jag göra det, jag kan"!

Så kom den sista intervallen, den sista mördarbacken. Instruktören hojtade och människorna runt omkring mig jobbade som fan och själv började ana lätt blodsmak i munnen. Jag tänkte att jag måste få fram en mental bild fort som den för att få mig upp och över denna fantasibacke.

Då dök en bild upp.

Maken och jag sprang Matterhornlauf i Zermatt för hundra år sedan. Loppet var 12 km och det i sig var väl ingen stor historia men nivåskillnaden från start till mål var 1000 m! Något som jag inte direkt hade förberett mig på utan trott att jag skulle klara med min goda kondition. Banan gick upp, upp, upp... Om inte maken tidigt beslutat sig för att skippa loppets resultat för egen del och istället hjälpa mig att slutföra det...Ja, då hade man nog fått plocka ner mig med helikopter. Jag klarade loppet men det var inte vackert kan jag säga. Och efteråt...Ja, ni kan nog föreställa er hur stolt och nöjd jag var! Jag var hög! Kände att om jag klarade att slutföra detta, då klarar jag vad som helst!

Så där under crosstrainermördarbacken minns jag detta! Jag minns stigen, stenfälten och de höga bergväggarna omkring oss. Hur jag svär och gråter och sätter den ena foten framför den andra och stigen aldrig planar ut utan fortsätter bara upp - och plötsligt fylls mina ögon av tårar! Det bara bränner bakom ögonlocken!

-Herregud! Ska jag börja gråta här? Och varför, jag som nästan aldrig gråter!?! hinner jag tänka innan jag tvingar mig att svälja undan det och tar mig upp och över "backen".

Passet var slut nästan direkt där och jag kände mig känslomässigt rejält skakad. Jag är inte en lättrörd person, jag hanterar det mesta med ett skratt eller ilska, även om jag ibland blir tagen på sängkanten.

Jag tror egentligen inte att det var nostalgin i sig, ett härligt minne, utan snarare känslan av att jag har gjort det även om det var för länge sedan och nu, nu jobbar jag med att få min kropp att bli stark igen!

Litet fånig kände jag mig efteråt, men samtidigt som att någon slags insikt hade landat.